Är vi boken utan innehåll
De tomma sidorna
Är vi mat utan näring
Alldeles för mycket kolesterol
Är vi den förorenade luften som kväver syret
Är vi gårdagens usla repriser
Som ingen såg
Eller allra minst uppskattade
Är vi som levande döda
Fyllda med hämndlust och brutalitet
Är vi gengångare
Ständigt på jakt i det förflutna
Oförmögna att slita oss från det som varit
Eller är vi bara en bunt ynkryggar som inte vågar finna mening
Dikt Av Jesper Kling
Morgonsolen ligger naken
Genom fönstret tränger strålarna
På vardagsrummets golv sover du...
Du är så vacker i din skönhet
Så underbar i ditt omedvetna
Du är en älva...
Och när du vaknar
Kommer jag att vara här
Dikt Av Jesper Kling
Till avbild av gud är vi skapta, du och jag
Två motpoler i ständig kamp
Avskärmade från verklighet och värld...
Jag önskar jag kunde vara nära
Att du kunde vara glad söndag
Med tidning under armen och frukost på sängen
Hemma i god tid
Betald semester och grekisk sallad...
Inför dig har jag prestationsångest
Du är så mycket
Du är förförisk
Jag är främmande...
När vi möts för kyssar och smek
Låter du mig läsa mellan raderna
Sen förför du mig i evighet
Lägger omsorgsfullt gift i vinet
För att sedan smita ut bakvägen
Utan tidning och utan aptit
Av Jesper Kling
Skriv till mig, jag ber
Så att vi tillsammans kan fly denna ensamhet
Skriv ett brev, med mig som enda adressat
Så att jag kan söka skuggan
Och den plats där jag ostört kan bränna mina kläder...
Länge har jag känt mig bortglömd
Tuktad djupt inne i själens mörka kammare
Till minnen och melodier av det som en gång var
Och allt vi hade...
När månen lyser i cellen
Trycker jag mig hårt mot väggen
I ett skuggspel ser jag din avbild i mina ögon
Din själ i min lem
Och likt varulven ylar jag av hat mot de som inte vet...
Kanske älskade jag dig
Kanske älskar jag dig fortfarande
Jag vet inte
Därför vill jag att du skriver
Ett brev som bara är till mig
Ett brev om de två som en gång älskade varandra så
Dikt Av Jesper Kling
Mil efter mil dundrar tåget fram över skenorna
Taktfast slår pulsen genom golvet
Utanför fönstret ser jag vårsolen sprida sig
En värld som vill leva...
Barnet allt mer otåligt
I förhoppning och väntan far det upp och ner
Springer runt, hänger sig i gardinen, bankar på glaset
Redo att bryta och kasta sig ut och födas åter
Om och om igen...
Men så stannar tåget
Plötsligt
Och jag ser dåren inuti sin glasburk
Vilset springandes
Jagad av sig själv i sig själv
Fångad i livet
Oförmögen att bryta jorden...
Älskling
Du älskade
Sinna denna snart medelålders man
För han finner ingen försoning
Dikt Av Jesper Kling
Utanför ömsar ormarna sitt skin
Skräckslagen sitter den enslige
Bearbetande sin senaste tanke...
Sedan slingrar sig ormen in i hans öra
Lägger ägg mellan hjärnhalvorna...
Kanske man skulle röra på sig
Förflytta sig någonstans, tänker han
Kanske inte...
I ett terrarium ter sig livet annorlunda
För somliga finns här inget att förstå
Ormar i tusental
Fredliga så länge ingen rör sig
Ofarliga om man släpper taget...
Avvaktande följer han sitt steg
Alltid på väg hem.
Dikt Av Jesper Kling
Lev utan att lyssna
Prata utan att veta
När besten står i farstun
Flyr vi mot solen
Och till ekon av
Vi, vi varför vi
Smälter våra proteser
I total själslig självcentrering.
Dikt Av Jesper Kling
Oförlöst flyter ägget runt i vitan
Livlös ligger mun, läpp, den blå ryggen
Mot det kalla källargolvet
Fotsulorna röda ärade av natten
Och klänningen inget mer än en trasa...
I tanken rör vi oss fortfarande till musiken
I fantasin lever du...
Slow slow höger vänster
Slow slow toner inuti...
Sedan hektiskt
Buga, gapa stort, svälj, vackert
Okontrollerad verklighet
Fyra väggar av betong
Ingen väg ut, ingen väg bort...
Vi står tysta i sekundens evighet
Förväntansfulla i ånger
Kanske hoppas på att du skall resa dig upp och gå
Försvinna från denna plats...
Men inte
I stället ligger du där, söndrig
Med ditt inte blinkande svarta öga
Stirrande rakt in i vår själ...
I min oförmåga skyller jag på dig
Stoppar fingrarna i halsen
Och i kvarlevorna av vårt hjärta finner vi rädslan
För de andra och för mig själv.
Dikt Av Jesper Kling
Tyst ligger natten, tjock och mustig
Mörkret hägrar, häckar
Bygger bon långt ut i himlen
Från norr till söder
Öst och väst...
När stjärnor faller, räknas dom
En efter en stoppas dom noggrant i var mans ficka
För att sedan glömmas...
Om natten när hopp och önskningar väver drömmarna
Formar tanken ett liv vi omöjligt skulle kunna leva.
Dikt Av Jesper Kling
När jag klättrar i tystnad
För att i sekunden efter falla inåt
Vill jag att du fångar mig...
När jag ligger slängd och hopskrynklad i ett av hörnen på soffan
Och bygger världar av ofruktbar ängslan
Vill jag att du rätar ut mig...
Då jag straffar mig själv
För att människan inte är tillräcklig
Vill jag att du kysser mig.
Dikt Av Jesper Kling
Urnan i köket har ingen adresslapp
I ugnen brinner åsnan som gick genom isen
Tinad, töad och förstörd, skrattar den åt sin förvirring
I träsket trängs de förtappade
Generationer av tillstånd...
Kom kväll
Fall sönder ovanpå mig
Dansa och gråt
Tysta bultningar
Pipet som ringer
Ringer i rundgång
I evighet...
Söv detta tomma rum
Och var vänlig och släck lampan när du går.
Dikt av Jesper Kling
Tåget ut tog evigheter
Klippans brant var skräckinjagande
Ensamheten spred sig som rost i blodet, när du kom dinglandes genom skyn...
Jag känner dig
Bättre än någon annan
Dina bortförklarningar när telefonen inte ringde
Dina förklarningar de gånger jag svarade
Dina utläggningar om livet i tryckkokaren
Din kärlek som gjorde mig evigt hög…
När vi älskade grät du för att du inte vågade
När vi landat grät jag för att du aldrig var där...
Porslin på golvet
Sessioner när djävulen kom på besök
Fantasi eller mardröm...
När du försvann, bortom horisonten
Flyendes
Tänkte jag på dig
Din beslutsamhet och galenskap
Att denna plattform inte var avsedd för mig.
Dikt Av Jesper Kling
Jag skriver inte på riktigt, bara i fantasin
Om den gula solen, blå himmel och vattendammar
Barns ben, avsparkade fotknölar och vänskapen till naturen
Om allt som skall komma åter
I denna rofyllda stiltje ligger jag under vattnets yta
Skyddad från väsen, trafik och klagan
Kommunicerar med valar och delfiner
Som skickar signaler i det djupa oändliga
Jag skriver inte på riktigt, bara i drömmen
Om de första stegen som ingen lärde mig ta.
Dikt Av Jesper Kling
Vi söker form
En struktur, en mall som vi vågar följa
Konsten att skapa
Vägbeskrivningar...
Med karta och kompass är vi i den mörka skogen
Letar efter stjärnor, i hopp om att leda oss hem
Himlavalvet är stort, så nära...
Vi bemöter, men alltid bortstötande
Ett kollektiv av ensamhet...
När det pratas finns det ingen som lyssnar
Om det såras finns ingen tröst
Månen lyser, en lampa som släcks
,
Dikt Av Jesper Kling
Tänk på dem som kommer efter.
På de hungriga...
Sömn, vatten, näring.
Gång efter gång.
Alltid samma.
Sömn, vatten, näring...
Rörelser i det vanskapta.
Dansernas dans.
Trumpet och fanfar...
Vackert var det ihåliga.
Urholkade.
Tyst kammare i evighet...
Vad med dessa filer?
Tröst älskade
Låt oss andas.
Dikt Av Jesper Kling
Kostymdrama i enslig korridor
Röster av skriva ord
Sprucken ram
En dammig spegel
Föråldrad kropp
Taggtråd av tårar...
Tid och liv så långt borta.
Så långt borta...
För guld och manna offras barnet
Styckad i övertygelse
Filéer av missförstånd.
Dikt Av Jesper Kling
På bordet en bukett plastblommor.
Prästkragar och röda rosor.
En blommig duk, välstruken och prydlig...
På väggen en solros.
På den andra ett landskap, öppen och inbjudande.
Dalar och kullar, en mäktig fjord...
Jag blundar.
Drömmer.
Ett naivt försök att komma bort...
Jag blundar hårdare.
Räknar prickarna som fyller mörkret.
Vardagens tomrum...
Tänk om det fanns något av värde.
Här långt borta bakom ögonlocken.
Dikt Av Jesper Kling
De hugger här nedanför.
Genom väggen hörs det att någon försöker ta sig ut.
Sedan tystnad...
Klockan går ronden.
Vankar av och ann, flyttar sig närmare...
Ljudet från en borrmaskin, vibrerar genom taket.
Dygnet är nästan över...
Bord och stolar ställs fram.
Det dukas till kalas.
Kniv, gaffel och dricksglas.
Serpentin och servett...
Genom väggen en uppgiven ton, ett flås.
Minuterna tycks stå stilla.
Medan klockan tickar taktfast och stadigt.
Dikt Av Jesper Kling
Att aldrig hinna.
Att aldrig nå fram.
Att aldrig bli ett med det man gav sig ut för att vara.
Är bara några av alla de rädslor vi slåss emot...
Vem ljög?
När allt var som det skulle
Vem ljuger?
När känslorna inombords
Som är vi
Göder detta konstruerade tillstånd...
I oro gråter du över den trasiga strykbrädan.
Jag över det jag inte förmår eller kan.
Allt bland stympning och förnedring…
Inuti skyddar vi oss från att falla utanför ramen.
Men ändå inte...
Jag är inte jag.
Du någon annan.
Vårt kollektiv, nerbryter, icke existerande.
Förintat i evighet...
Säg det...
Att du kan och vågar...
Säg att du älskar.
Vi vill båda leva.
Vi skall båda dö.
Dikt Av Jesper Kling
Jag önskar att det fanns ett hus för mig, någonstans.
Kanske ute på landet...
Ett hus som klarade av att hantera mig.
Och min volym.
Ett hus i rött med vit inramning och skog tätt inpå.
En önskebrunn och en hammock...
I ladugården som jag lät bygga bor de vita fjällkorna.
Tre till antalet.
Alla glada med blöta mular.
Kärleksfullt slickande min hand.
En hund som inte skäller eller hoppar.
Som framförallt inte luktar.
Ja, en hund som kan vakta mig...
I min stuga ute på landet.
Finns det en öppen spis, ved och eldgaffel.
Knarrande golv med trasmattor.
Och ett lugn som inte är fabricerat.
Dikt Av Jesper Kling
"Varför är det så mörkt?" Frågade hon.
"Jag vet inte." Svarade den andre.
Inne ifrån toaletten.
"Är det verkligen så här det skall vara?" Frågade hon.
"Jag vet inte." Svarade den andre.
Lutad över tidning och mysliskål i köket.
"Kommer vi någonsin här ifrån?" Frågade hon.
"Jag vet inte." Svarade den andre.
Iförd sjal utifrån tamburen.
"Jag vet inte?" Sa hon.
Men då var dörren redan stängd.
Dikt Av Jesper Kling
Det en gång så grönskande kvarteret ligger nu öde
Tristessen tränger i ensamheten
Brunt mot grått
Allt ängsligt inramat och nikotinförgyllt
I minnet sommaren
Diffust och enformigt
Och hösten
Detta nu som ter sig totalt omöjlig
Oh vakuum!
Vem är du?
Vad gör du här?
Sol och måne
Dagar, år
Ljudlöst slingrar sig tankarna genom oss
Medan det mest älskade och jag förblöder
I två helt skilda världar
Dikt Av Jesper Kling
Vi målar... Tjocka lager.
Tunga penseldrag med blod och dynga...
Vi småler mot varandra, skrattar…
På avstånd är det svårt att urskilja vad det skall föreställa.
Nära inpå ser man inget...
”Mina blommor är inte som dina”, säger någon.
”Mina är så mycket mer”, säger den samme...
”Jag är inte som du”, säger jag då. ”Jag är för mycket.”...
”Jo tack, jag vet.”
Så vi målar… Svart dynga, rött blod.
Svart, rött. Svart, rött.
Färgburkarna nära att sprängas...
Senare, när hysterin äntligen lagt sig.
Flyter vårt skratt ut i en manisk tystnad.
Färgen på väggarna torkar.
Formar abstrakta mönster i 3d.
Och dödens ängel uppenbarar sig och skänker oss frid.
Dikt Av Jesper Kling
Jag är ensam... Men?
Jag vet. Jag har dig, men är det tillräckligt?
Jag vet inte?
Jag vill dö! Varför då?
Paus
Hon sitter "ensam", stirrandes ut genom fönstret.
Jag ligger på golvet.
Febrilt lockandes på katten som gömt sig under sängen...
Ingen idé, du skrämmer henne bara.
Gör jag?
Föresten så är det en han inte en hon.
Du skrämmer henne, har alltid gjort...
Behövs jag? Jag tänker, finns jag?
Hade det varit bättre om vi skaffat hund?
Likgiltigt kastar hon ett trånande öga av tristes på mig.
Jag sätter på mig ögonbindeln och går in i väggen.
Hon säger inget. Hon behöver inget...
Vad säger du om att baka? Vad säger du om att älska? Städa?
Kanske senare... Jag plockar inte din lort längre. Tack...
Inte alls, det var så lite så… Vad sa du? T- ack...
Jag hör inte vad du säger. Du måste vara tydligare.
Hur var ditt namn nu igen?
Vid frukosten morgonen därpå hänger gårdagens överflöd längs väggarna.
Du sitter. Jag tystare... Katten löper.
Paus
Om jag hoppar fångar du mig då?
Eller ber du för mig sekunden efter jag slår i gatan?
Dikt Av Jesper Kling
