Paragraf Nr 5. Av Jesper Kling

Att aldrig hinna.
Att aldrig nå fram.
Att aldrig bli ett med det man gav sig ut för att vara.
Är bara några av alla de rädslor vi slåss emot...
Vem ljög?
När allt var som det skulle
Vem ljuger?
När känslorna inombords
Som är vi
Göder detta konstruerade tillstånd...
I oro gråter du över den trasiga strykbrädan.
Jag över det jag inte förmår eller kan.
Allt bland stympning och förnedring…
Inuti skyddar vi oss från att falla utanför ramen.
Men ändå inte...
Jag är inte jag.
Du någon annan.
Vårt kollektiv, nerbryter, icke existerande.
Förintat i evighet...
Säg det...
Att du kan och vågar...
Säg att du älskar.
Vi vill båda leva.
Vi skall båda dö.

Dikt Av Jesper Kling